Under mars 2009 reste Ulf Rasmusson runt och besökte Miljöförbundet Jordens Vänners olika projekt i Sydamerika. Här är hans berättelse från besöket i Chocó.

1. Chocóregnskogen mellan Anderna och Stilla havet i Ecuador och Colombia

Från min tillfälliga bostad hos projektchefen i Chical i Ecuador ser jag över gränsfloden mot Colombia och byn Tallimbi där, mot en slående vacker bergsbakgrund med regnskog. I den byn blev nyligen två människor mördade av FARC, fastbundna och under åsyn av alla byns invånare som ditkommenderats. På höjden ovanför syns kokaodlingarna som finansierar FARC. I samma by lyckas Altropico ändå, mot alla odds kan man säga, utföra en uppskattad jordbruksrådgivning. Man hoppas till och med att utöka detta genom att anlita en där boende jordbrukstekniker. Arbetet utgör i praktiken ett alternativ till kokan, men så presenteras det inte eftersom det skulle riskera att dra på sig ogillande från FARCs sida.

När jag senare träffar presidenten för UNIPA, organisationen för de awaindianer som bebor låglandsregnskogen i Colombia, måste han vid några tillfällen avbryta för att närvara vid ett massmobliseringsmöte som pågår utanför kontoret. Minst tio awa, varav två höggravida kvinnor, bakbands och mördades av FARC i en massaker sju veckor tidigare. Nu ska en stor marsch genomföras mot platsen för massakern, för att kräva att FARC lämnar över kropparna. Många organisationer och människor ställer upp i solidaritet. Två dagar senare går marschen med 300 indianer iväg. Man lyckas få tillbaka åtta av kropparna, så att de kan få en begravning enligt awaindianernas seder. Ett par dagar senare dödas ytterligare tre awas i samma område av en landmina utplacerad av FARC.

Ett enormt plakat vid infarten till Colombia, med döda Farcledare överkorsade.

Nästa dag träffar jag två awaindianer, Abel och Raimundo, som jag lärt känna under vandringar tillsammans i awafolkets land när jag var med om att dra igång Chocóprojektet för många år sen. Jag träffade dem nu på kommunkontoret i den colombianska staden Ricaurte, vars invånare till 80 procent är awa- och pastoindianer. De är nu borgmästare respektive planeringschef där! Till på köpet har Ricaurte fått en bättre skött kommun, med erkännande även från den vita befolkningen. Och det är faktiskt till en del ledarskapsutbildningar finansierade av oss som har möjliggjort det här.

Med dessa inblickar från den colombianska delen av Chocóprojektet går jag vidare till vår partner Altropico, som håller ihop hela projektet, innan jag går över till Ecuador respektive Colombiadelarna av projektet.

1.1 Altropico

Med djup kunskap om de vitt skilda folkgrupperna, om användningen av naturresurser i regionen, om ekonomiska förhållanden och politiska processer, har Altropico byggt upp ett imponerande spektrum av relationer, arbetsgrupper och naturvårdsprocesser i hela regionen. Altropicos arbetslag har blivit en erkänd auktoritet hos de vitt skilda olika aktörerna i Chocó och vunnit de olika folkgruppernas och även myndigheters förtroende. Det är inget som man fått gratis, utan det är resultatet av ett systematiskt, långsiktigt och praktiskt inriktat arbete, där Altropico med lyhördhet och praktiska resultat efter hand vunnit förtroende hos de grupper man riktat sig till. Detta till skillnad från så många andra grupper som kommit in med ibland stora pengar men med ett uppifrån styrt arbetssätt där resultatet ofta blivit haveri.

Altropicos arbete började med ursprungsfolket awas regnskog, som är den största kvarvarande låglandsregnskogen i ecuadorianska Chocó. Den deltagande arbetsmetodik som Altropicos chef Jaime Levy utvecklat där har sedan, med anpassning till varje enskild situation, bildat skola. Arbetet hos awa har, med stöd från MJV, spritt sig vidare, för att bilda ett pärlband från låglandet till bergsregnskog och paramo (andinsk gräsvegetation), där flera skyddade områden efter hand etablerats i samverkan med lokalbefolkningarna. Atropico har gått systematiskt till väga. Ibland – som i fallet med Golondrinas skogsreservat som fungerar som en korridor mellan låglandsregnskogen och Anderna – har man haft befolkningen emot sig från början. Med Altropicos deltagande arbetssätt, har fientligheten efter hand bytts mot stöd. Kraftfullt motstånd från korrupta aktörer och myndigheter har övervunnits. Det är faktiskt så att det goda till slut vinner över det onda.

Paramo i Anderna ingår i projektområdet. I förgrunden Olindo från awa i Ecuador och i bakgrunden Jaime Levy, projektchef på Altropico.

Här tål att göras en liten avvikelse om MJV:s roll. Jag ser inte MJV som enbart finansiär. Jag tror att våra partners också behöver veta att vi bryr oss. Det är bra för dem att finansiären är delaktig i projektet. Häri ingår att kunna se projektet med en utomståendes ögon och, efter noggranna överväganden och diskussion, kunna komma med konstruktiv kritik som införlivas i projektet. Altropico har en tendens att dra ut för länge på projektstöd, när det egentligen är dags att avsluta detta i ett visst område, vilket nu är fallet i San Lorenzo-regionen. Under mitt besök kom vi därför överens om en detaljerad tidsplan för utfasningen av det arbetet. Samtidigt enades vi om mer stringenta kriterier inför införlivandet av nya grupper, inom ramen för de större regioner som är överenskomna. Detta är viktigt, då “alla” söker upp Altropico, eftersom de flesta andra organisationer med likartade mål är misskrediterade genom sitt icke deltagande arbetssätt.

Huvudsakligen finns en klar naturvårdskoppling i Altropicos arbete. Exempelvis besökte jag en småbonde med ett enda hektar mark, som med tekniskt stöd från oss och Altropico odlar högproteinhaltiga fodergrödor på en liten yta som räcker som huvudsaklig föda för fiskodling och fyra grisar som han skaffat genom mikrolån från en bybank där han och 15 grannar är medlemmar. Det verkligt intressanta är att han också har 50 hektar i Golondrinas skogsreservat, varav 25 hektar är orörd bergsregnskog. Han har två hektar utarrenderade till bete för köttnötdjur, med ambitionen att själv driva nötdjursbete på ett antal hektar. Stödet till hans enda hektar, i kombination med det tålmodiga fleråriga arbetet i Golondrinas med 150 markägare, gör att han är positiv till att legalisera större delen av sitt innehav som skogsreservat. Av cirka 200 bönder som Altropico jobbar med runt Golondrinas har minst hälften innehav inne i skogsreservatet.

I andra fall är kopplingen svagare. Så är fallet med byarna väster och sydväst om Awareservatet. Jag besökte en av byarna, Chiquita, där också bra rådgivningsarbete sker men med bara ett mindre skogsinnehav för hela byn. Problemet med att jobba med dessa byar är att Altropico då kan missa att jobba med andra grupper, längre bort men med större regnskogspotential.

Ett av Altropicos team, på kontoret i San Lorenzo.

1.2 Nyupptäckta pärlor utanför Cotacachi-Cayapas-reservatet

Ett hopp bort från det pärlband som Altropico byggt upp ligger Cotacachi-Cayapas-reservatet, som är det i särklass största reservatet i ecuadorianska Chocó, nästan fyra gånger större än Awa och huvudsakligen bestående av bergsregnskog. Omedelbart norr om detta finns Playa del Oro-territoriet, bebott av afroecuadorianer, ättlingar till de slavar som en gång fördes till Ecuador. Deras område är på 10 000 hektar, varav större delen är orörd regnskog. Jag tog tidigare upp områdets potential med Jaime, och jag tror det hjälpte Altropico att fatta beslutet att arbeta där. Nu är man i full gång där.

Alla de ca 600 invånarna i Playa del Oro bor i en enda by intill Santiagofloden. Att komma dit är lite som att komma till en annan värld jämfört med de flesta andra områden som Altropico verkar i, vilka, bortsett från awaindianernas land, ligger närmare ”civilisationen”. Det liknar lite mer de regnskogsprojekt vi stödjer i Brasilien. Efter inledande kontakter mellan Playa del Oro-folket och Altropico framstod det som klart att ett överhängande behov var att reda ut folkets landgränser. Nu finns bara koordinater från ett myndighetsbeslut. In kommer Altropicos specialister på detta, Christian och Wilmer, som ihop med Playa del Oro-folk stakar ut fyra meter breda gränsgångar med avancerat GPS-instrument. Två områden med potentiella landkonflikter identifieras. Ett tidskrävande dialog- och förhandlingsarbete inleds med respektive part. Bara att få till stånd ett möte med motparten är ett större projekt.

Ett tiotal personer från Playa del Oro besökte samhällen som Altropico stödjer med produktionsaktiviteter. På grundval av besöken beslöts att testa dels kycklinguppfödning dels fiskodling (den extremt snabbrinnande floden tillåter bara fiske under torrtiden). Det finns svåra avvägningar att göra, till exempel snabbväxande kontra lokala raser av kyckling. När jag besökte Playa del Oro hade flodens värsta översvämning från på 33 år inträffat, med 20 bortsvepta hus och förstörelse av bananplanteringar som följd. Beslut togs att styra över resurser från fiskodling till inköp av 14 000 bananplantor. Altropico är helt transparent vad gäller resurserna: så här mycket pengar finns, och blir det bananplantor blir det ingen fiskodling. Transparensen uppskattas, och är något som fördelaktigt skiljer Altropico från många andra stödgrupper. Eftersom man redan vet hur bananplantor sköts, friställer beslutet Altropicos jordbrukstekniker för annat arbete.

Jordbruksrådgivning i regnskogsområde: Bonde till höger, Altropicos jordbrukstekniker till  vänster.

Altropicos ekonom Monica besöker Playa del Oro och ger utbildning i bokföring. En fyra år gammal dator från Altropico skänks till byn, och Tanya från Altropico visar hur datorn används. Paulina, en karismatisk och drivande kvinna från Altropico och specialist på organisationsutveckling, ger utbildning i en serie moduler, där innehållet i stort överenskommits gemensamt med Playa del Oro. Hon skulle just iväg på det första tvådagarsseminariet i Playa del Oro, med temat ledarskapsutveckling. Förberedelse, genomförande, dokumentation och uppföljning av möten, liksom konflikthantering, tillhör det som det ska jobbas med. Återstående seminarier handlar om sådant som återskapande av kulturen, bland annat musik och folkets historia, kommunikationen inom byn och med utomstående med mera.

Allt det här skapar ett förtroende mellan Playa del Oro-folket och Altropico, vilket i sin tur skapar förutsättningarna för vad som blir nästa fas i samarbetet: en serie med workshops i Playa del Oro som resulterar i en skötselplan för territoriet. Det klargörs vad som produceras och vilka behov som finns, markkonflikter och relationer till andra, hälsovård, utbildning, organisations- och styrelsefrågor. Arbetsgrupper kommer att bildas för varje delområde. Resultaten läggs fram för hela samhället på stormöte.

Det här är, förenklat och i ett nötskal, hur Altropico inleder arbetet med en grupp som har ett större landområde. När det är ett mindre folk med ett mycket litet landområde, kan arbetet förenklas med koncentration på ett enda planeringsseminarium, för att komma fram till en skötselplan.

Det mest spännande under mitt besök var upptäckten att det finns betydligt mer primär låglandsregnskog väster och sydväst om Playa del Oro, omedelbart gränsande till Cotacahi-Cayapas. Det finns fler Playa del Oros! Altropico hade redan planer på att arbeta med tre sådana områden i den kommande treårsplanen med MJV, varav två mycket små och en av halva Playa del Oros storlek. Nyligen gjorda satellitbildstolkningar visar att det troligen finns ytterligare minst några tiotusental hektar regnskog längre mot väster och sydväst, varav mycket kan vara låglandsregnskog som är en ytterst bristfällig tillgång i Chocó. Det här är ju anledningen till varför vi intresserar oss för så små ytor som vi gör i Chocó, jämfört med de enorma områden som vi jobbar med i Brasilien.

I våra diskussioner under mitt besök kom vi överens om att Altropico ska lägga in så mycket som möjligt av dessa områden i planeringen, även om det inte går att tidsbestämma arbetet lika precist som i fråga om de områden man redan arbetar med. Marcos, Fernando och Santiago, som hittills främst arbetat med samhällena sydväst om Awaterritoriet, ska successivt styras över till Playa del Oro och de ”nya” områdena och folken längre västerut. Logistiskt blir det ett nytt sätt att jobba för dem. I stället för att ta sig fram och tillbaka från en by under en dag får de stanna upp emot en vecka i taget i byn, eftersom det tar många timmar att ta sig dit. Bensin och båtkostnader blir dryga. Kontoret i San Lorenzo kommer att avvecklas eller minskas, och ett nytt kontor i Borbon, som ligger närmare de nya områdena, etableras troligen i början av 2010. Till skillnad från Playa del Oro är samtliga övriga områden bebodda av urfolket chachi, som har sitt eget språk kvar och en annan kultur än afroecuadorianerna. En modifierad treårsplan skickas till MJV den 15 april, där dessa nya områden ges större utrymme.

Altropico har också nått fram till östra delen av Cotacachi-Cayapas, där bergsregnskog dominerar. Nedhuggningsfronten närmar sig från samhällena Alto Tambo och Cristal, där Altropico utökat sitt arbete. Tio kilometers uppmätningsarbete med tillhörande markkonfliktlösningar ingår i treårsplanen, med ytterligare några mil utförda med finansiering från McArthur Foundation, vars handläggare jag känner från min tid på WWF.

1.3 Pastoindianerna

Jag besökte också pastoindianerna och deras territorium med bergsregnskog och andinsk paramo. Och afrosamhället Chiquita sydväst om Awa, liksom mestis- och vita samhällen i Chical intill Golondrinas. Den ekologiska klubben med hängivna elever och lärare i Chical, med ett 560 meter långt ”ekostråk”, plantskola och fågelinventering. Det finns ett tiotal sådana klubbar som Altropico med små medel – mest teknisk assistans och uppmuntran – byggt upp. I Golondrinas ska arbetet successivt styras över från norr, där man i stort håller på att bli klar, mot söder. Det blir samma arbetssätt: uppmätning av gränser, lösning av markkonflikter, jordbruksrådgivning. Det finns hur mycket som helst att skriva om detta, men tiden tillåter det inte. Jag nöjer mig med att lägga till en sak från Ecuador.

När jag besökte en indianbonde, som tillika var lärare, i pastofolkets land, nämnde han självmant behovet av ökad produktivitet i betet för sina köttnötdjur. Även i stora delar av Chocó utgör nötdjursbete den enskilt främsta markanvändningen. Uppdelning av betet i fler och mindre ytor, med mer frekvent rotation av djuren mellan dessa, kan kraftigt höja djurbesättning och kött- eller mjölkproduktion per hektar räknat. Även höglandsawas i Colombia nämnde spontant behovet av bättre bete för sina nötdjur, i det här fallet mjölkkor. Elstängsel, drivet med solceller, och som snabbt och enkelt flyttas varje gång djuren flyttas, har introducerats på annat håll och har i takt med att solceller blivit billigare kommit att framstå som lovande. Altropico hade aldrig funderat på detta; man jobbar med i princip alla djur (fisk, kyckling, marsvin, kanin, gris) men inte nötdjur, trots att de tar så stor yta. Vi hade långa diskussioner om nötdjuren, och slutsatsen blev att Altropico ska göra försök med elstängsel inom de närmsta månaderna. Om det faller väl ut kan betesförbättring få en framträdande roll i nästa projektfas.

1.4 Colombia

Vägen från Ecuador mot staden Ricaurte kantades med jämna mellanrum av militär och tungt beväpnad polis. I vartenda litet samhälle fanns polis, som vad gäller skjutvapen fungerar som militär. Militären har 27 000 man utposterade i Nariñoprovinsen, som är ett av FARCs fästen. Till för några år sedan härskade FARC över både Ricaurte och andra samhällen. Nu har colombianska staten återtagit dessa samt kontrollen över vägarna under dagtid. På nätterna kan FARC slå till. Det var bråttom att åka tillbaka till Ricaurte innan det blev mörkt. Det är helt tomt på vägarna då, bortsett från någon enstaka militär kolonn.

Olindo och Garbriel, presidenterna för awaindianerna i Ecuador respektive låglandsdelen av Colombia.

Ihop med Jaime träffade jag ena dagen ledningen för Camawari, som representerar höglandsawas i Colombia, och andra dagen UNIPA som representerar låglandsawas. Med Unipa blev mötet kortare på grund av den samtidiga massmobiliseringen. Med mig och Jaime var också Olindo, presidenten för Awafederationen i Ecaudor, som representerar både låglands- och höglandsawas där, liksom Carmen Candelo från WWF Colombia som jag känner från tiden på WWF. Vi gick igenom den nya årsansökan, och jag redogjorde för de ökade kraven från Forum Syd med behov av resultatbaserade indikatorer för varje år. Båda organisationerna har mycket kvar att göra i ansökan och det är bråttom. Det gäller i synnerhet Camawari, som bara hade en enorm lista med olika saker man ville göra, med en budget för varje, vilket sammanlagt var minst tio gånger mer än vad vi har möjlighet att finansiera. Vi diskuterade prioriteringar. För Camawari är detta koncentrerat till hållbar och intensifierad produktion, för UNIPA att hålla ihop sin organisation genom besök av ledningen i ”resguardos”, de enskilda territorierna, för att stärka sin organisation, lösa konflikter med mera, och genom stöd till den årliga generalförsamlingen. Även UNIPA ville ha visst stöd till sin produktion. Som jag skrev i inledningen fungerar detta som ett alternativ till kokaodling, som ger inkomster som ingen annan produkt kommer i närheten av.

Altropico har inte kunnat hålla samma koll i de colombianska delarna av projektet som i Ecuador, särskilt vad gäller regnskogspotentialen. Awas i Ecuador har med GPS mätt upp varje familjs marker, med nuvarande och lämplig framtida markanvändning. Jag frågade Camawari om man skulle vara intresserad av detta. Det var man, men man efterlyste mer kunskap om vad det innebär. Olindo förklarade hur hans folk burit sig åt, och man kom överens om att Camawari skulle besöka Awas i Ecuador för att få inblick i detta.

Det är också dålig koll på hur mycket regnskog som finns kvar i de sammantaget cirka 2 500 kvadratkilometer stora områden som ryms inom UNIPA och Camawari. Carmen berättade att WWF har satellitbaserade markanvändningskartor, och skickar mig och Altropico detta.

I inledningen gav jag ögonblicksbilder från våldet i projektområdet. För många år sen fanns det många i Colombia som stödde FARC, med sina krav på jordreform och rättvisa. Idag är det stödet borta. FARC ses som droghandlare och mördare.

Det känns därför desto bättre att vi fortsätter att stödja grupperna i Colombia. Stödet till deras organisationer och till alternativ produktion blir också ett stöd till fredsprocessen i detta härjade land.